De äldsta tecknen man funnit på bosättning i S:t Michelsregionen är från den kamkeramiska perioden under stenåldern, 4000–2000 f.v.t. De fynd man känner till från den är perioden är boplatser.
Staden blev viktigare på 1700-talet
Trakten omkring Stor-Savolax prästgård var redan på medeltiden en viktig haltpunkt vid gamla Savolaxvägen. I början av 1600-talet trängdes den gamla benämningen Stor-Savolax ut till förmån för skyddshelgonet för S:t Michels kyrka, ärkeängeln Mikael. Sannolikt dök namnet S:t Michel upp för första gången 1604 i Sveriges kungliga riksregistratur, det vill säga samlingarna över rikskansliets korrespondens.
S:t Michel blev under 1700-talet en viktigare stad på grund av krigen. När Sverige år 1710 förlorade Viborg till ryssarna, förlades tillfälliga biskopssäten till Borgå och S:t Michel. Av vikt för utvecklingen i S:t Michelsregionen var att statsmakten planerade göra den till ett ekonomiskt centrum för östra Finland. S:t Michel fick år 1744 Villmanstrands gamla marknadsrättigheter. Efter Åbofreden, liksom även senare under 1700-talet, planerade man att göra S:t Michel till en köping. Dessa planer gick dock än så länge om intet.
Savolax jägarregemente, inrättat 1770, höll sitt övningsmöte i S:t Michel, och när de savolaxiska truppförbanden 1775 inrättade Savolaxbrigaden, behöll staden sin centrala ställning. Under Gustav III:s ryska krig från 1788 till 1790 kom S:t Michels innebörd som knutpunkt för trafikförbindelserna och stadens strategiska läge att framhävas. Även planerna på att befästa kullarna Naisvuori och Akkavuori, liksom även de kungliga besöken i S:t Michel under slutet av svenska tiden, vittnar om att stadens militära betydelse hade ökat. Såväl Gustav III som Gustav IV Adolf besökte S:t Michel.
Staden S:t Michel grundas
När Finland 1809 blev ett ryskt storfurstendöme behövdes en ny länsindelning. Under kejsar Nikolaj I bildades år 1831 S:t Michels län av den norra delen av dåvarande Kymmenegård. Den 7 mars 1838 kungjorde kejsar Nikolaj I att en stad med namnet S:t Michel skulle grundas i S:t Michels socken. I februari 1842 fick staden ett eget vapen, förmodligen utformat av guvernör Otto Boije (1840–47).
Högkvarter för våra krig
Under historien har S:t Michel förmodligen framför allt blivit känt för sin roll som högkvarter under våra krig. Första gången staden agerade högkvarter var under slutet av inbördeskriget, 11.4–16.5.1918, när general Mannerheim som ledde regeringstrupperna flyttade huvudkvarteret från Österbotten till S:t Michel allteftersom fronten flyttade sig mot Karelen efter att Tammerfors erövrats.
Vinterkriget som inleddes i november 1939 betydde att S:t Michel intog en central ställning, eftersom huvudkvarteret för Finlands armé flyttades hit. S:t Michel lämpade sig för krigsledningens övergripande strategi. Också under fortsättningskriget 25.6.1941–19.9.1944 tjänade S:t Michel som stad för ledningen. Lapplandskriget leddes från S:t Michel, och generalstabens sista avdelningar lämnade staden under våren 1945.
Ett viktigt regioncentrum
S:t Michel var residensstad för Östra Finlands län under åren 1997–2009. Efter kommunsammanslagningar har S:t Michel sedermera blivit ett starkt regioncentrum. De senaste kommunerna som anslutits till S:t Michel är Kristina och Suomenniemi 2013.
Ta närmare del av S:t Michelsregionens historia på regionwikin för S:t Michel (på finska).